Som vem som helst.
Egentligen har jag nog haft tur när det kommer till reaktioner på min diagnos. Det kan bero på att få vet vad bipolär sjukdom innebär, eller att förståelsen ökat. Jag tror dock att det oftast handlar om det förstnämnda.
 
Men sedan sker det med jämna mellanrum att reaktionerna förändras efter man berättat om sin sjukdom. En person som först har pratat med en som om man vore vilken människa som helst, slår sedan om och granskar en med kritiska ögon. Det har inte hänt ofta, men det har hänt.
 
Saken är den, att en psykisk eller biologisk sjukdom inte innebär att man är mer onormal än någon annan. Det innebär bara att man fungerar något annorlunda när det kommer till vissa saker. Du kan inte se på mig att jag har en diagnos, du kan inte märka det på mig när det kommer till min personlighet, och det gör mig absolut inte osmartare! En person med cancer blir ju inte direkt dummare eller konstigare för att de fått den diagnosen, samma sak är det med psykisk ohälsa. Den person du talar med innan du vet om bakgrunden, är fortfarande samma person efteråt. 
 
Jag tror inte att människor menar något illa, det tillhör nog lite våran natur att reagera på något som aviker från normen. Man kan inte rå för det, och det tror jag vi alla måste förstå. Det gäller bara att vara öppen, och beredd att ändra attityd när faktan kommer fram.
Alkohol.
När jag var yngre drack jag alkohol väldigt ofta, i stora mängder. Jag hade inte koll på hur mycket kroppen tålde eller hur lång tid det kunde ta för att uppnå önskad effekt. Det slutade olyckligt vid några tillfällen, mitt tålamod fanns inte där. Jag ville må bra, så fort som möjligt. Även om det resulterade med huvudet ovanför toaletten.
   Det fanns många nackdelar med alkoholen i efterhand, det var inte bara den otrevliga stunden på toaletten halvt borta, som var påfrestande för kroppen. Jag var medveten om hur farliga mina mediciner var i kombination med alkohol, så trots min dumdristighet tog jag aldrig min medicin i kombination med alkoholen. Givetvis fick ju det andra bieffekter istället, jag fick ingen sömn och kroppen var rubbad för flera dagar framöver. 
   Sedan har vi effekten alkohol hade på min sjukdomsbild. Nästan varenda gång jag drack för mycket, triggades en deppressiv eller manisk fas igång. Och det var ett jävla helvete ska jag säga dig.
   En dag fick jag nog. Jag insåg att alkoholen inte var en lösning, och jag insåg hur mycket sämre jag blev att må i efterhand. Då hamnade spriten på hyllan nästan helt.
   Det är lite komiskt, för min sambo är lika lite intresserad av alkohol som jag. Vi har öl som har gått ut i datum i kylen, och en flaska vin kan bli stående i ett halvår. När vi väl dricker, tycker vi om drinkar. Riktiga drinkar. Ska man dricka, ska man göra det för att det är gott. Så glassdrinkar, Sourz Apple med krossad is och milkshakes med en twist är nog favoriterna. Sist vi drack alkohol nu, var vid nyår. Vi delade på en flaska vin, sen var vi klara. Nu är vi båda nöjda efter en drink, sen är det klart för tre månader till. Det känns som ett avsevärt mycket hälsosammare sätt att hantera någonting så allvarligt som alkohol på. Och jag slipper dessa förjävliga biverkningar och brist av sömn.
   Så efter att ha landat hemma efter en impulstur till Gävle, köpte vi med oss glass och Marabou och njöt lite av livet i soffan här hemma. Passar mig utmärkt. 
Ni får ursäkta det jordiga fönsterbrädet.
*Liten sidestory: Ser ni halmängeln som hänger på krukan? För några år sedan hade jag tagit bussen in till jobbet och precis klivit av, då en äldre man stod och såg lite vilsekommen ut vid en karta över busslinjerna. Han lyckades inte förstå vart han skulle, eller när bussarna gick. Efter en kort dialog om himmel och jord, bussar och vädret, hade han fått tillräckligt med hjälp att tyda tabellerna. Vi tog avsked efter att han gett mig den lilla halmängeln som tack. En timme efteråt dök han upp på mitt jobb. Han hade köpt med cykellampor (sådana i gummi man kan knyta runt styret) och menade på att hjälpsamma flickor måste vara säkra på att synas i trafiken om kvällarna på sin cykel. Ett minne jag tagit med mig.
Första betyget!
För någon månad sedan bestämde jag mig för att plugga in gymnasiet, och idag avslutade jag min första kurs. Ett B i Svenska 1, vilket översteg mina förväntningar. Jag är oerhört nöjd! :D
 
Jag var sjukskriven stora delar av grundskolan, 8:an och 9:an. Skolmiljön fungerade inte av flera skäl. Trots att jag hade en bra klass och goda vänner så sög skolväggarna upp min energi. Dessutom var det svårt när det svängde fram och tillbaka likt en pendel, då det inte fanns någon möjlighet att gå undan när en av sidorna tog över. Vid flertalet tillfällen slutade jag då upp på toaletten. Vid ett tillfälle fick en av fältarna bära ut mig därifrån till sjuksystern.
   Idrottslektionerna var det värsta, och när mitt självdestruktiva bettende eskalerade undvek jag lektionerna helt. Jag ville inte hamna i en sits där jag behövde förklara varför mina ben såg ut som att dem blivit attackerade av en tiger. Idrottsläraren var på mig så till den grad att jag inte ens gick till omklädingsrummet, jag struntade att gå dit i helt och hållet. Om läraren fick reda på varför jag inte gick dit, så skulle ju det ha resulterat i att mina föräldrar fick veta. Och det ville jag då absolut inte.
   Stora delar av min högstadiegång bestod av ursäkter och lögner. När jag började försvinna allt mer från skolan så började frågorna komma. Jag hade ingen aning om hur jag skulle tackla dem, så jag garderade mig med lögn efter lögn, ursäkt efter ursäkt. Allt för att inte avslöja för mina klasskamrater vad som egentligen höll på att hända med mig. 
   Skolmiljönvar tuff. Framförallt på grund av de höga ljuden och mängden människor. Matsalen försökte jag undvika så mycket jag kunde, gnisslet med bestick har resulterat i flertalet panikattacker. Det var också där som alla samlades, den plats som det ver flest elever per kvadratmeter under hela skoldagen. Intrycken var många, och jag kunde inte fly. 
   När mina föräldrar fick vetskapen om hur jag mådde, efter att jag ansträngt mig till det yttersta för att hålla det hemligt, så inleddes det första mötena med rektorn. Men resurserna fanns inte där, och jag blev bara sämre.
   Historian är längre än så, men det jag ville komma fram till var egentligen inte hur jobbigt det har varit med skolan. Utan snarare att jag, trots att det var evigheter sedan jag studerade, lyckats landa på fötter och dra igång karusellen. Det är aldrig försent!
   Så nu jobbar jag halvtid och pluggar distans på heltid, ett koncept som verkar fungera rätt bra. Efter de första två kurserna kommer jag dock studera halvtid över sommaren, så jag inte bränner ut mig själv. Jag vill nämligen jobba och studera samtidigt. För jag tycker väldigt mycket om mitt arbete, och tack var det har jag rutiner som hjälper mig i vardagen.
   Sen så drar Svenska 2 igång på tisdag! :D