Döden är kontroversiell.

Döden är ett kontroversiellt ämne. Oavsett hur man vinklar det, är det lätt att någon tar illa vid. Givetvis är det fullt förståeligt, för vad är tyngre och svårare att bearbeta och diskutera förutom just förlusten av en närstående? Men man måste inte följa de oskrivna reglerna om hur man ska hantera sin egen sorg. Enbart för att man gör på ett annat sätt, betyder det inte att man sörjer mindre än någon annan. Varför ska samhället vara och peta i ens privata affärer, något så intimt som just döden? Varför ska vissa individer döma andra för att de fungerar annorlunda?

Jag har en komplex relation till döden. Antalet begravningar jag närvarat på kan jag inte räkna på båda händerna. Mina föräldrar har alltid varit öppna att diskutera ämnet, de har inte hymlat med det utan spelat med raka kort. Något som har hjälpt mig i livet när jag tragiskt nog förlorat alltför många i min närhet, redan vid 22 års ålder.  

Därav kan det framstå som att jag inte reagerar på ett sätt som är accepterat i samhället. För det samhället tenderar att försöka trycka i oss är att vi måste sörja och att vi måste sörja länge. Att sorg är individuellt, verkar glömmas bort. Följer man inte normen, att man inte ska skratta eller roa sig och försöka fokusera på annat; hyttar vissa individer med fingret och kritiserar ens egen sorgeprocess. För det är just vad det är: en process. Vissa följer mönstret, andra inte.

Personligen har jag ett inövat schema, ett ofrivilligt inövat schema är värt att nämna.

1.       Total krasch. Jag tappar greppet, söker närhet, gråter, sörjer och slutar fungera. (1-2 dagar)

2.       Tomhet. Brist på känslor eller verklighetsförankring i att dödsfallet ens tagit rum. (2-3 dagar)

3.       Ilska. På mig själv, mina närstående och i vissa fall även den avlidne. (3-7 dagar)

4.       En lugnare sorgeprocess, vänder mig inåt och börjar bearbeta minnen utan någons inblandning. (7 dagar + )

5.       Acceptans, glömt sorgen men bevarat minnena av den avlidnes liv istället för att haka upp mig på deras död. (Mer eller mindre permanent.)

 Ja, jag kan rentutav sätta datum eller ett schema över min sorgeprocess. Det tar oftast ungefär en månad. Detta är inte något jag försökt att öva in, det har bara blivit så. Och det fungerar utmärkt för mig och ger mig möjligheten att bevara det viktigaste med dödsfallet = minnen av allt annat förutom just dödsfallet. Det vackra med personen/djuret. Minnena som gör det värt att genomlida sorgen.

Döden är individuell, och varje enskild individ är berättigad att hantera sorgen precis som de vill. Givetvis utan självdestruktiva beteenden, men det är ett annat dilemma: för då behöver man hjälp att bearbeta sorgen. Det finns alltid undantag.