Som vem som helst.
Egentligen har jag nog haft tur när det kommer till reaktioner på min diagnos. Det kan bero på att få vet vad bipolär sjukdom innebär, eller att förståelsen ökat. Jag tror dock att det oftast handlar om det förstnämnda.
 
Men sedan sker det med jämna mellanrum att reaktionerna förändras efter man berättat om sin sjukdom. En person som först har pratat med en som om man vore vilken människa som helst, slår sedan om och granskar en med kritiska ögon. Det har inte hänt ofta, men det har hänt.
 
Saken är den, att en psykisk eller biologisk sjukdom inte innebär att man är mer onormal än någon annan. Det innebär bara att man fungerar något annorlunda när det kommer till vissa saker. Du kan inte se på mig att jag har en diagnos, du kan inte märka det på mig när det kommer till min personlighet, och det gör mig absolut inte osmartare! En person med cancer blir ju inte direkt dummare eller konstigare för att de fått den diagnosen, samma sak är det med psykisk ohälsa. Den person du talar med innan du vet om bakgrunden, är fortfarande samma person efteråt. 
 
Jag tror inte att människor menar något illa, det tillhör nog lite våran natur att reagera på något som aviker från normen. Man kan inte rå för det, och det tror jag vi alla måste förstå. Det gäller bara att vara öppen, och beredd att ändra attityd när faktan kommer fram.