"Hur tusan kan du proppa din kropp full med substanser??"
Jag vet inte hur många gånger jag stött på människor som ifrågasätter min inställning till psykofarmaka. De undrar hur jag kan känna mig bekväm med att utsätta min kropp för dessa kemiska substanser, för det är ju inte naturligt (!). Varför ska vi fylla våra kroppar med ämnen som vi naturligt inte har i våra kroppar?

Tro mig, jag har fått den frågan många gånger. Givetvis har den presenterats på olika sätt. Vissa undrar bara och är nyfikna på min inställning; vilket är bra i mitt tycke. Det är både naturligt och hälsosamt att ifrågasätta saker vi inte förstår oss på, eller saker vi inte vet så mycket om. Så missförstå mig rätt, jag har inga som helst problem med att någon ställer mig dessa frågor. Det jag HAR problem med, är när någon mer eller mindre stämplar mig som en ignorant idiot, helt enkelt för att jag helt enkelt inte håller med om att jag personligen inte skulle fungera lika bra utan mina mediciner.

Låt oss börja i den ena änden. Jag tycker att det är OERHÖRT viktigt att vi gör ett aktivt val när det kommer till vad vi stoppar i våran kropp. Alla är inte okej med att äta läkemedel, vi alla är inte likadan helt enkelt. Det är viktigt att vi bildar våra egna uppfattningar om saker och ting, och tar ställning efter vad vi själva har kommit fram till. En stor eloge till er människor, som vet vad ni vill och står för det!

Tillbaka till mig. Jag trillade dit på ett tablettmissbruk i tidig ålder; när min sjukdom började göra sig tillkänna. Utan mina föräldrars vetskap, började jag självmedicinera. Så jag vet vad tabletter kan leda till, jag hade ingen hälsosam inställning till mediciner. Så jag har varit i det träsket under en tid.

När läkarna därefter på BUP började ordinera mig alla möjliga typer av mediciner, så förde inte läkarna någon typ av konversation med oss gällande vad det var de ordinerade. Och vi hade ingen aning om vad som skedde, jag var ett organiserat kaos. Det blev för många moment, och det som var av vikt var att så snabbt som möjligt rädda mitt liv. Det blev en sjuhelvetes resa ska ni veta.

Efter att ha provat det mesta. Antipsykotiska, antideppressiva, akut ångestdämpande och listan fortsatte, så började jag protestera för första gången mot läkaren. Jag var trött på att agera försökskanin för att läkarna inte visste hur tusan de skulle medicinera mig. Så jag vägrade ta mina mediciner. Resultatet av det var tragiskt. Till en början när man abrupt slutar ta sina mediciner, så kommer givetvis bieffekter när kroppen rensar ut systemet. Men även efter att den perioden passerat, så blev jag bara sämre och sämre. Läget blev kritiskt.

Jag insåg mig besegrad. Men denna gång vi var i konversation med läkaren, satte vi krav. Dessutom blev mor min oerhört beskyddande; ingen medicin skulle in i min kropp utan att hon visste VARENDA bieffekt av VARENDA medicin jag blev tillskriven. Nu började saker och ting klarna.

Denna historia skulle kunna bli en novell, så för att avrunda det; jag blev sämre, jag blev bättre, jag var på bristningsgränsen, jag var panikslagen.  Jag vägrade ta medicinen i perioder, jag skötte den exemplariskt i andra. Efter många om och men, så fick jag en fantastisk läkare som verkligen visste vad hon pratade om. Hon lyckades sätta ihop en kombination av mediciner, som idag gett mig ett fullvärdigt liv. Så ja, när det kommer till MIN kropp så är jag jävligt glad att jag har mina mediciner. 

Med andra ord; Jag är glad att jag har mina mediciner, för dem ger mig livskvalitet. Aldrig i livet att jag skulle sluta med dem i dagsläget, om det inte handlar om att bli gravid eller dylikt. Så nej, jag struntar faktiskt i vad du tycker att JAG inte ska utsätta min kropp för kemiska substanser. Det handlar om att jag ska fungera och ha ett värdigt liv; eller att gå under. Dessutom är det svårt att diskutera bort att lithium inte är ett fantastiskt läkemedel för oss bipolära.