"Hur tusan kan du proppa din kropp full med substanser??"
Jag vet inte hur många gånger jag stött på människor som ifrågasätter min inställning till psykofarmaka. De undrar hur jag kan känna mig bekväm med att utsätta min kropp för dessa kemiska substanser, för det är ju inte naturligt (!). Varför ska vi fylla våra kroppar med ämnen som vi naturligt inte har i våra kroppar?

Tro mig, jag har fått den frågan många gånger. Givetvis har den presenterats på olika sätt. Vissa undrar bara och är nyfikna på min inställning; vilket är bra i mitt tycke. Det är både naturligt och hälsosamt att ifrågasätta saker vi inte förstår oss på, eller saker vi inte vet så mycket om. Så missförstå mig rätt, jag har inga som helst problem med att någon ställer mig dessa frågor. Det jag HAR problem med, är när någon mer eller mindre stämplar mig som en ignorant idiot, helt enkelt för att jag helt enkelt inte håller med om att jag personligen inte skulle fungera lika bra utan mina mediciner.

Låt oss börja i den ena änden. Jag tycker att det är OERHÖRT viktigt att vi gör ett aktivt val när det kommer till vad vi stoppar i våran kropp. Alla är inte okej med att äta läkemedel, vi alla är inte likadan helt enkelt. Det är viktigt att vi bildar våra egna uppfattningar om saker och ting, och tar ställning efter vad vi själva har kommit fram till. En stor eloge till er människor, som vet vad ni vill och står för det!

Tillbaka till mig. Jag trillade dit på ett tablettmissbruk i tidig ålder; när min sjukdom började göra sig tillkänna. Utan mina föräldrars vetskap, började jag självmedicinera. Så jag vet vad tabletter kan leda till, jag hade ingen hälsosam inställning till mediciner. Så jag har varit i det träsket under en tid.

När läkarna därefter på BUP började ordinera mig alla möjliga typer av mediciner, så förde inte läkarna någon typ av konversation med oss gällande vad det var de ordinerade. Och vi hade ingen aning om vad som skedde, jag var ett organiserat kaos. Det blev för många moment, och det som var av vikt var att så snabbt som möjligt rädda mitt liv. Det blev en sjuhelvetes resa ska ni veta.

Efter att ha provat det mesta. Antipsykotiska, antideppressiva, akut ångestdämpande och listan fortsatte, så började jag protestera för första gången mot läkaren. Jag var trött på att agera försökskanin för att läkarna inte visste hur tusan de skulle medicinera mig. Så jag vägrade ta mina mediciner. Resultatet av det var tragiskt. Till en början när man abrupt slutar ta sina mediciner, så kommer givetvis bieffekter när kroppen rensar ut systemet. Men även efter att den perioden passerat, så blev jag bara sämre och sämre. Läget blev kritiskt.

Jag insåg mig besegrad. Men denna gång vi var i konversation med läkaren, satte vi krav. Dessutom blev mor min oerhört beskyddande; ingen medicin skulle in i min kropp utan att hon visste VARENDA bieffekt av VARENDA medicin jag blev tillskriven. Nu började saker och ting klarna.

Denna historia skulle kunna bli en novell, så för att avrunda det; jag blev sämre, jag blev bättre, jag var på bristningsgränsen, jag var panikslagen.  Jag vägrade ta medicinen i perioder, jag skötte den exemplariskt i andra. Efter många om och men, så fick jag en fantastisk läkare som verkligen visste vad hon pratade om. Hon lyckades sätta ihop en kombination av mediciner, som idag gett mig ett fullvärdigt liv. Så ja, när det kommer till MIN kropp så är jag jävligt glad att jag har mina mediciner. 

Med andra ord; Jag är glad att jag har mina mediciner, för dem ger mig livskvalitet. Aldrig i livet att jag skulle sluta med dem i dagsläget, om det inte handlar om att bli gravid eller dylikt. Så nej, jag struntar faktiskt i vad du tycker att JAG inte ska utsätta min kropp för kemiska substanser. Det handlar om att jag ska fungera och ha ett värdigt liv; eller att gå under. Dessutom är det svårt att diskutera bort att lithium inte är ett fantastiskt läkemedel för oss bipolära.
 
 
Sommarens baksida.
Sommaren är, förmodligen, den årstid flest invånare i detta långa land längtar efter. 
Denna sommar inleder dessutom oerhört lovande. Det är varmt och vädret har varit utmärkt nästan hela maj. Det lilla regn vi fått här i Falun, har lett till att gräset omöjligt kan vara grönare på andra sidan.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Men min kropp är inte lika ense med den allmänna åsikten kring värme och sommar.
Häromdagen var det dags för provtagning, den årliga provtagningen som innefattar ca 7 rör blod. Detta för att kolla lite mer än bara lithiumvärdena, utan även njurar och diverse.

Samma dag ringde min lithiumsköterska. Jag trodde att värdena var låga, åter en gång. De har pendlat rätt kraftigt de senaste året. Jag har inte varit exemplarisk när det kommer till min morgonmedicin (det har inte varit med flit), utan jag glömmer lätt bort den då jag inte går upp samma tid varje morgon. Rutinen som BORDE vara där efter alla dessa år, kom bort i flytten till nya lägenheten. 
 
Tillbaka till samtalet. Min lithiumsköterska började fråga om mina rutiner, om jag skakat på sistone och hur jag äter. Visst har jag skakat, men det är inte något jag reflekterat så mycket över. Skakningar har jag blivit van vid, så nuförtiden regerar jag inte på dem om ingen annan poängterar det. Min aptit har knappt existerat heller för den delen, men när man lever ett svängigt liv slutar man lägga märke till vissa saker för att man prioriterar energin på annat. 
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Mitt lithiumvärde låg på 1,0 mmol/l. That's not great. 
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Efter alla dessa år med lithium, så har jag och psykiatrin fastslagit att jag fungerar som absolut bäst när jag ligger runt 0,6 - 0,7 mmol/l. På senaste tiden har jag dock pendlat mellan 0,46 - 0,87 mmol/l. Ni hör själva, det är inte så vidare stabilt.

Och en bidragande faktor är tyvärr: värmen. Så nu de senaste dagarna har jag knappt ätit, skakar som ett asplöv och koncentrationsförmågan existerar knappt. Det svänger, det svänger och det svänger.
Det brukar ta ett tag innan kroppen vänjer sig, men denna försommar har tagit musten ur mig. Efter min promenad till Åhlens idag, var jag färdig. 
 
Något jag fått lära mig dock, är att när kroppen är ur balans; måste man tillåta sig själv till att vila.
Trots att jag ligger efter med det aktuella skoluppdraget, så fick jag lov att inse att världen inte går under om saker och ting inte följer mitt välplanerade och överambitiösa schema. Shit happens.
 
Så nu spenderar jag min tidigare överfyllda kväll, med att titta på "The Sound" (2017).
Enligt IMBD så är min filmsmak värdelös. :')
The Sound (2017)
Som vem som helst.
Egentligen har jag nog haft tur när det kommer till reaktioner på min diagnos. Det kan bero på att få vet vad bipolär sjukdom innebär, eller att förståelsen ökat. Jag tror dock att det oftast handlar om det förstnämnda.
 
Men sedan sker det med jämna mellanrum att reaktionerna förändras efter man berättat om sin sjukdom. En person som först har pratat med en som om man vore vilken människa som helst, slår sedan om och granskar en med kritiska ögon. Det har inte hänt ofta, men det har hänt.
 
Saken är den, att en psykisk eller biologisk sjukdom inte innebär att man är mer onormal än någon annan. Det innebär bara att man fungerar något annorlunda när det kommer till vissa saker. Du kan inte se på mig att jag har en diagnos, du kan inte märka det på mig när det kommer till min personlighet, och det gör mig absolut inte osmartare! En person med cancer blir ju inte direkt dummare eller konstigare för att de fått den diagnosen, samma sak är det med psykisk ohälsa. Den person du talar med innan du vet om bakgrunden, är fortfarande samma person efteråt. 
 
Jag tror inte att människor menar något illa, det tillhör nog lite våran natur att reagera på något som aviker från normen. Man kan inte rå för det, och det tror jag vi alla måste förstå. Det gäller bara att vara öppen, och beredd att ändra attityd när faktan kommer fram.