Föreläsningarna om hemmasittare.
Sedan hösten 2017 har jag föreläst vid några tillfällen. Min första egna föreläsning skedde i oktober det året. Det  handlade främst ombipolär sjukdom och hur det har varit att leva med det. Sedan har jag föreläst med en annan, fantastisk tjej vid namn Lisa. Våran inriktning på våra föreläsningar har varit "Hemmasittare", då vi båda har suttit i den sitsen själv. Jag har föreläst från mitt perspektiv, lite om kombinationen med tonåren och min sjukdomsbild. Lisa har föreläst från sitt egna perspektiv och hur det har varit i kombinationen med hennes diagnos, Asperger syndrom. Vi har försökt att täcka upp så stora områden som möjligt kring Hemmarsittare temat. Det har gått oerhört bra och gensvaret har varit fantastiskt!
 
Det är ett oerhört viktigt ämne som det talas aldelles för lite om. Det har sakta men säkert kommit upp på tapeten, men förståelsen är minimal. Det handlar helt enkelt om okunskap. Förståelsen finns inte där, då många ser det som ren lathet. Som att deras barn helt enkelt inte tycker om att studera. Att de borde ta sig i kragen och släpa sig till skolan som alla andra "normala" ungdomar. Det fungerar inte riktigt på det viset. 
   Oftast finns det en tyngre bakomliggande orsak som på ett eller annat sätt handlar om det psykiska måendet. För var dag som går, blir det än svårare att ta sig tillbaka. Personligen tyckte jag att det var väldigt jobbigt att hela tiden komma på nya ursäkter till mina klasskamrater om varför jag hade varit borta så länge. 
 
Halvtaskig bild före föreläsningen hos
Studiefrämjandet Dalarna:

 
 
Årstider.
Årstiderna har alltid haft olika effekter på mitt mående. 
Sommaren har jag både våndats över och längtat efter. Givetvis tycker jag om värmen och ljuset, men tanken på att bli medbjuden till att bada har försatt mig i en knepig situation. Mina ärr på benen har inte varit något jag velat dela med mig av. Under många år har just dessa fysiska minnen komplicerat saker och ting. Hur berättar man för en utomstående att man skadar sig själv?  Det är en fråga jag ställt mig otaliga gånger. Idag kan jag besvara den, jag har fått träna. För ärren kommer inte försvinna bara för att jag ångrar dem. 
"Jag skadade mig själv för att jag jagade endorfinkickar. I det ögonblicket behövde jag en snabb lösning på ett tungt problem."
"Det var det enda sättet för mig att lugna mig själv när jag inte hade andra verktyg att ta till."
 
Hösten har varit upptakten till många tunga depressioner. Mörkret börjar leta sig in allt tidigare på dagen och kylan gör sig tillkänna. Dock brukar denna årstid bjuda på ett naturfenomen jag fullkomligt älskar: regn. Det finns inte många saker som kan mig sådan frid för själen. Men tyvärr räcker inte det till för att jag ska stå stabilt på marken. Det är värt att nämnas att de flesta anhöriga jag förlorat, har gått bort under hösten/vintern. Idag brukar jag dock förbereda mig för denna årstid i mycket god tid. Jag ser till att sköta min medicin exemplariskt, ser till att komma ut så mycket som möjligt, och försöka hitta på saker med nära och kära. Allting för att distrahera mig själv.
 
Vintern. Det finns en anledning att man pratar om höst och vinterdepressioner. Det är någonting som drabbar väldigt många, inte bara mig själv. Det finns till och med rätt mycket forskning kring ämnet:(https://www.svd.se/forskning-forklarar-vinterdepression). Du är inte ensam! 
Så det kanske inte är så konstigt att just denna årstid anländer med de flesta problemen. Förutom dödsfallen kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som ställer till det för mig i hjärnan. Förmodligen är det ett antal "småsaker" som triggar igång det. 
 
Våren däremot är lugnets tid för mig. Det är då alla känslor från det tidigare halvåret får finna sin plats inom mig. Ljuset börjar anlända så sömnrytmen blir något bättre. När det inte är mörkt hela tiden reagerar mitt melatonin bättre tack vare de mer markanta ljusförändringarna. Dessutom hjälper vetskapen om att sommaren är på gång.
 
Jag tror att det handlar lite om vad man gör med varje situation. Under många år lät jag årstiderna ta för sig från mitt känsloregister, vrida och vända på allting tills det inte fanns mycket av Heidi kvar.. Andra situationer ska inte få styra ens känslor, det ska man göra själv!

 
Hur gör man detta?
Under en lång tid har jag velat starta upp en blogg, både för att dela och söka erfarenheter kring psykisk ohälsa. Problemet har varit att jag inte vetat hur jag på bästa sätt kan få fram mitt budskap, och samtidigt vidröra andra ämnen som intresserar mig.
Steg ett är kanske att presentera mig. Frågan är hur man gör detta på bästa sätt. Jag vill inte ge er en: "Hej, mitt namn är Heidi. Jag är tjugofyra år gammal och bor i Falun", presentation, för det säger egentligen ingenting om mig i huvudtaget. Inte heller kan jag introducera mig själv på detta vis: "Hej! Jag är bipolär och har två dvärghamstrar". Nej, det blir inte heller rätt.
Det är lite tufft ibland. Det är väldigt tufft ibland, borde jag kanske säga. Jag syftar inte främst på när hjärtat är tungt som en sten och skaver i bröstkorgen... Utan snarare när jag innehar all energi i världen och ska till att bestiga Mount Everest. Den delen slukar så mycket mer kraft än känslan av hopplöshet. Den maniska delen har slukat stora delar av min tonår. Förmodligen var jag väldigt rolig att umgås med då. Tänk dig att hänga med en Duracell kanin. En kanin som varken kan hålla tyst eller sitta still. Som bara flänger och har sig, med tokiga impulsiva ideer. Det är rätt kul när man är fjorton bast.
Tänk dig ett annat scenario. Ett spöke som inte har energi att ta sig ur sängen. Som inte orkar borsta tänderna på kvällen och inte duschat på flera dagar. Ett spöke som gömmer sig under täcket och vägrar kommunicera, som varken äter eller dricker. Det spöket ser du inte på flera veckor, sen dyker Duracell kaninen upp ur tomma intet.
Jag har full förståelse för min omgivning, att det var lite svårt att hänga med i svängarna. För tusan, jag hängde ju inte med själv. 
Lite kort och gott var jag ett vandrande kaos. 
 
Sen hände något. Jag klev ur sängen, jag bortsade tänderna, jag gav fan i att tycka synd om mig själv och körde. Jag lärde känna mig själv under denna resa. Med en verktygslåda överfylld med redskap att hantera min sjukdom med. Det är den resan jag tänker dela med mig av, tillsammans med delar av mig själv. 
Ibland krävs det en gnutta kaos för en hand full av ordning.