Det kan inte alltid vara så lätt.
De senaste dagarna har varit resultatet av mitt senaste hypomaniska tillstånd. Tyvärr kostar det att ligga ovanför strecket, något jag lärt mig med åren. Men jag bör inte klaga, episoderna är en riktigt light-variant av hur det har varit. Sedan har jag skött mig med att inte strunta i medicinen för att få ligga kvar däruppe. Istället har jag dämpat det med korttidsverkande Quetiapin. Självkontrollen har jag utvecklat under resans gång.
   Det svänger lite väl mycket, det är fysiskt utmattande för kroppen att försöka keep up. Sömnen har givetvis blivit lidande, som alltid. Somnar runt  03:00 - 06:00, går upp vid sju, somnar sittandes i soffan, vaknar 11.00. Sedan är jag halvzombie hela dagen.
   Fördelen är väl att jag äntligen fått tummen ur att städa lägenheten :')
   Så nu är själen lite exhausted, det är rätt tungt nu. Men allting handlar om att tänka positivt. Även fast det är svårt, gäller det att motivera sig själv. Hade det varit för fyra/fem år sedan hade jag gett vika och gömt mig i i mörkret under täcket, men bara vetskapen att det kommer gå över får en att fortsätta kämpa. Så allvarligt har det inte varit denna gång, det kunde alltid varit värre. Och när jag går till jobbet fungerar Heidi utmärkt. Det är något av det roligaste jag vet, att jobba. 
   Dessutom har jag blivit duktigare på att prata med någon när jag tycker det är lite jobbigt. Jag ringde min mamma direkt jag kände av den tunga klumpen i bröstkorgen, något jag aldrig hade gjort för några år sedan. Därefter förklarade jag för min sambo hur jag mådde, och fick omedelbart stöd och support.
Ja, problemet blir verkligt när man sätter ord på det.
Men man kan inte bearbeta ett problem utan att erkänna att det existerar.