Alkohol.
När jag var yngre drack jag alkohol väldigt ofta, i stora mängder. Jag hade inte koll på hur mycket kroppen tålde eller hur lång tid det kunde ta för att uppnå önskad effekt. Det slutade olyckligt vid några tillfällen, mitt tålamod fanns inte där. Jag ville må bra, så fort som möjligt. Även om det resulterade med huvudet ovanför toaletten.
   Det fanns många nackdelar med alkoholen i efterhand, det var inte bara den otrevliga stunden på toaletten halvt borta, som var påfrestande för kroppen. Jag var medveten om hur farliga mina mediciner var i kombination med alkohol, så trots min dumdristighet tog jag aldrig min medicin i kombination med alkoholen. Givetvis fick ju det andra bieffekter istället, jag fick ingen sömn och kroppen var rubbad för flera dagar framöver. 
   Sedan har vi effekten alkohol hade på min sjukdomsbild. Nästan varenda gång jag drack för mycket, triggades en deppressiv eller manisk fas igång. Och det var ett jävla helvete ska jag säga dig.
   En dag fick jag nog. Jag insåg att alkoholen inte var en lösning, och jag insåg hur mycket sämre jag blev att må i efterhand. Då hamnade spriten på hyllan nästan helt.
   Det är lite komiskt, för min sambo är lika lite intresserad av alkohol som jag. Vi har öl som har gått ut i datum i kylen, och en flaska vin kan bli stående i ett halvår. När vi väl dricker, tycker vi om drinkar. Riktiga drinkar. Ska man dricka, ska man göra det för att det är gott. Så glassdrinkar, Sourz Apple med krossad is och milkshakes med en twist är nog favoriterna. Sist vi drack alkohol nu, var vid nyår. Vi delade på en flaska vin, sen var vi klara. Nu är vi båda nöjda efter en drink, sen är det klart för tre månader till. Det känns som ett avsevärt mycket hälsosammare sätt att hantera någonting så allvarligt som alkohol på. Och jag slipper dessa förjävliga biverkningar och brist av sömn.
   Så efter att ha landat hemma efter en impulstur till Gävle, köpte vi med oss glass och Marabou och njöt lite av livet i soffan här hemma. Passar mig utmärkt. 
Ni får ursäkta det jordiga fönsterbrädet.
*Liten sidestory: Ser ni halmängeln som hänger på krukan? För några år sedan hade jag tagit bussen in till jobbet och precis klivit av, då en äldre man stod och såg lite vilsekommen ut vid en karta över busslinjerna. Han lyckades inte förstå vart han skulle, eller när bussarna gick. Efter en kort dialog om himmel och jord, bussar och vädret, hade han fått tillräckligt med hjälp att tyda tabellerna. Vi tog avsked efter att han gett mig den lilla halmängeln som tack. En timme efteråt dök han upp på mitt jobb. Han hade köpt med cykellampor (sådana i gummi man kan knyta runt styret) och menade på att hjälpsamma flickor måste vara säkra på att synas i trafiken om kvällarna på sin cykel. Ett minne jag tagit med mig.