Influerande, inspirerande eller bara helt jävla olämpligt.

Det diskuteras mycket i media gällande en ökning av våldsbrott de senaste åren. Vad ”de senaste åren” innebär är dock något diffust. Jag tänker inte påstå att jag djupdykt i undersökningar gällande detta påstående, utan tänker snarare ventilera mina åsikter och funderingar ur ett personligt perspektiv av den rådande situationen i Sverige, och världen för den delen.

Jag köper inte argumenten kring att våldsamma tv-spel/datorspel resulterat i fler våldsbrott. Inte heller att skräckfilmer har den effekten på människor i överlag. Vi har hört argumenten förr, flertalet gånger ur alla perspektiv och vinklar som existerar. Personligen dock, tror jag att frågan om en markant ökning av våldsbrott är en illusion. Jag tänker inte förneka att människor blir influerade av underhållning/filmer/spel, absolut inte. Men jag tror att frågan snarare handlar om hur tillgängligt nyheter blivit de senaste tio-någonting åren. Varenda gång en rå nyhet presenteras, vibrerar min telefon till för att uppmärksamma mig om en sådan händelse. Varenda gång. Det går inte en dag utan att nyheter dyker upp i telefonen, så såg det inte ut förr. Då var det morgon och kvällstidningen som gällde för att uppdatera sig om läget i Sverige och världen.

Däremot tror jag att det skett en allvarlig förändring när det kommer till våldsbrott: de har blivit råare. Givetvis kan detta vara ett resultat av vinklade nyhetsinlägg. Men sammanfattat verkar det som att fler och fler brutala händelser blir brutalare, råare, vidrigare och svårare att smälta eller ens ta in. Det handlar inte längre om ”enbart” ett mord, utan snarare som verkar taget ur en slasherfilm. Vi människor har nog blivit mer rubbade under årens gång. Det är inte bara våldsbrotten som blivit råare: utan även ALL typ av underhållning. Det blir blodigare, vidrigare, mer motbjudande än någonsin förr. Och vi enbart sväljer denna förändring och underhålls av den. Som att vi behöver chockar som eskalerar och utvecklas i en riktning som är mer eller mindre skräckinjagande. Det krävs så mycket för att vi ska stanna upp och faktiskt analysera situationen. Vi finner rå underhållning motbjudande och avskräckande men samtidigt fortsätter vi att titta på filmer som gör en illamående, spelar spel som utspelar sig i scenarion som borde få vilken människa som helst att stanna upp och fundera på hur tusan underhållning fortsätter att utvecklas i en riktning som borde få oss att vakna upp.

Ändå sitter jag där på kvällen och avvecklar skräckfilm efter skräckfilm, i jakt på en adrenalinchock som bottnar i rädsla. Frågan är dock, behövs verkligen det mest motbjudande händelser för att vi ska få uppleva denna kick ändå? En rannsakning av materialet är nog på sin plats. Inte för att vi ska undvika saker som skrämmer oss, men för att fundera på om en film behöver vara så vidrig som Cannibal Holocaust och A Serbian Film? Nej, där går min gräns. Något sådant krävs inte för att skrämma mig, underhålla mig eller intressera mig. Någonstans måste gränsen gå. Inte främst var att undvika att influera störda människor, utan för att sådana vidrigheter inte bör existera i varken verklig form eller fiction.

 
Döden är kontroversiell.

Döden är ett kontroversiellt ämne. Oavsett hur man vinklar det, är det lätt att någon tar illa vid. Givetvis är det fullt förståeligt, för vad är tyngre och svårare att bearbeta och diskutera förutom just förlusten av en närstående? Men man måste inte följa de oskrivna reglerna om hur man ska hantera sin egen sorg. Enbart för att man gör på ett annat sätt, betyder det inte att man sörjer mindre än någon annan. Varför ska samhället vara och peta i ens privata affärer, något så intimt som just döden? Varför ska vissa individer döma andra för att de fungerar annorlunda?

Jag har en komplex relation till döden. Antalet begravningar jag närvarat på kan jag inte räkna på båda händerna. Mina föräldrar har alltid varit öppna att diskutera ämnet, de har inte hymlat med det utan spelat med raka kort. Något som har hjälpt mig i livet när jag tragiskt nog förlorat alltför många i min närhet, redan vid 22 års ålder.  

Därav kan det framstå som att jag inte reagerar på ett sätt som är accepterat i samhället. För det samhället tenderar att försöka trycka i oss är att vi måste sörja och att vi måste sörja länge. Att sorg är individuellt, verkar glömmas bort. Följer man inte normen, att man inte ska skratta eller roa sig och försöka fokusera på annat; hyttar vissa individer med fingret och kritiserar ens egen sorgeprocess. För det är just vad det är: en process. Vissa följer mönstret, andra inte.

Personligen har jag ett inövat schema, ett ofrivilligt inövat schema är värt att nämna.

1.       Total krasch. Jag tappar greppet, söker närhet, gråter, sörjer och slutar fungera. (1-2 dagar)

2.       Tomhet. Brist på känslor eller verklighetsförankring i att dödsfallet ens tagit rum. (2-3 dagar)

3.       Ilska. På mig själv, mina närstående och i vissa fall även den avlidne. (3-7 dagar)

4.       En lugnare sorgeprocess, vänder mig inåt och börjar bearbeta minnen utan någons inblandning. (7 dagar + )

5.       Acceptans, glömt sorgen men bevarat minnena av den avlidnes liv istället för att haka upp mig på deras död. (Mer eller mindre permanent.)

 Ja, jag kan rentutav sätta datum eller ett schema över min sorgeprocess. Det tar oftast ungefär en månad. Detta är inte något jag försökt att öva in, det har bara blivit så. Och det fungerar utmärkt för mig och ger mig möjligheten att bevara det viktigaste med dödsfallet = minnen av allt annat förutom just dödsfallet. Det vackra med personen/djuret. Minnena som gör det värt att genomlida sorgen.

Döden är individuell, och varje enskild individ är berättigad att hantera sorgen precis som de vill. Givetvis utan självdestruktiva beteenden, men det är ett annat dilemma: för då behöver man hjälp att bearbeta sorgen. Det finns alltid undantag.

Som att försöka fånga vinden.
Att försöka konversera med en person som lider av ångest, är som att försöka locka till sig ett skyggt djur. Det är en konstform att finna rätt ordval, strukturerad i rätt följd och sedan med en tonart som matchar tillfället, omgivningen och tidpunkten. Samtidigt ska du försöka närma dig försiktigt, utan att kliva på en hög löv eller snudda vid en torkad kvist. Om inte alla dessa moment kombineras helt rätt, springer den vettskrämda hjorten iväg; eller attackerar likt en trängd björn.
 
Det är en konstform utan dess like. Jag tror ofta det är lätt för personen som lider av ångesten, att förstå hur komplex denne är när den är i ett stadie av denna typ av inre oro. När man är i ett sådant stadie är det omöjligt att sätta sig in i sin omgivnings problematik till att anpassa sig.